onsdag 15 september 2010

Det där med att kanta i trikå

Jag har en egenskap som är både positiv och negativ. Allt jag gör vill jag göra bra. Ja inte bara bra, jag vill göra det riktigt bra. Helst på en gång.

Som nu när jag har börjat sy. Jag surfar maniskt på alla sybloggar och hittar den ena skapelsen finare än den andra. Jag vill också!

Dregglisar och byxor, japp det funkade, nästa utmaning blir en långärmad t-shirt. Men så var det där med att kanta i trikå. Jag läser på tills jag vet allt om hur man kantar - i teorin.
Jag blir så manisk att jag till och med drömmer om halsringingar när jag ska somna. Ner i källaren och testa. Försök 1. Fult. Försök 2. Fult. Försök 10. Fult. Jag blir arg och frustrerad. Varför kan dom där i bloggvärlden och inte jag? Jag går helt in i mina känslor och det känns som om att livet står och faller med en lyckad halsringing.

Låter det knäppt? Det är det också! Någonstans långt bak i huvudet vet jag det här:

1. Jag har knappt sytt någonting sen syslöjden i skolan. Det vill säga på 10 år.

2. Jag har sytt i trikå i 2 veckor. När jag hade stickat i två veckor, då såg mina skapelser inte kloka ut! Men det är som att jag tror att det ska vara lättare att lära sig sy snyggt snabbt, bara för att man har en maskin.

3. Mina maskiner är fina och bra, och att jag har fått låna en overlock är toppen. Men min "vanliga" maskin härstammar från stenåldern. Nja inte riktigt. Men nästan. Jag kan inte begära att resultatet blir detsamma som med en sprillans ny toppmodern maskin, eller?


Bild från Blomma åker vagn


Vid sextiden idag fick jag till det. Inte sådär som jag hade tänkt mig, inte som på bilden. Men som ringningen på en t-shirt, när mudden liksom står upp litegrann. Det blev jättefint. Jag blev glad igen. Knäppt.


En annan sak (hallå är ni kvar?) Jag stickar en tröja, rundstickad och randig. De fula skarvarna i färgbytena "gömmer" jag i sidan och under armen. Men så kom jag på... vad händer när jag kommer upp till oket? Då finns det ju ingenstans att gömma färgbytena. Måste det bli enfärgat där eller vad göra? Undrar en tänkande Anna på kvällskvisten


4 kommentarer:

riotyarn sa...

Jag brukar lägga "skarven" på ena axeln eller i fram om jag ska klippa upp arbetet. Sen försöker jag få skarvarna så små som möjligt med lagom spända trådar utan att snurra garnen runt varandra för jag tycker nästan att skarvarna blir tydligare om man (som många mönster säger) snurrar garnen om varandra. Det är lite trixigt, vissa garner gör att skarvarna blir tydligare, ullgarner fungerar bäst tycker jag.

Förresten så håller jag på med att försöka skriva ner mönster på höstkoftan men det tar lite tid att få ihop det. Får se hur det blir.

Susilull sa...

Så härligt att läsa att det finns fler som jag! Jag blir irriterad och besviken när nått bara blir halvbra. Och helst skall jag kunna allt på en gång!! Men men... man behöver kanske sänka sina krav ibland, men å andra sidan är det härligt när man gjort bra saker och känner sig nöjd!

Ha det bra och kämpa på, dina saker blir jättefina!

Anonym sa...

Hej Anna, jag har sett dina alster "Live" och de är jätte-fina. Hoppas se resultaten också från senaste upphandlingen som levererades från Skåne / Kram Anne-Marie

Emilia sa...

Det är lite svårt att sy med en sprillans ny toppmaskin också tycker jag :) (det blev en Pfaff Quiltexpression 4.0 för mig).